9 år ren och mer vilsen än någonsin.

Trots dödsfall, hot om skilsmässa och massor av annat skit så har jag klarat mig från att ta återfall i missbruk. Ytan kanske ser hel och ren ut och folk kanske tycker att jag kommit lång väg på insidan men jag blir fan mer och mer vilsen för varje år. Varför ska jag vara så satans svart och vitt i mitt tänk. Hatar den här jävla kroppen och den här personen så jävla mycket ibland att jag bara vill förgöra mig själv. Pendlar ju som en berg och dalbana och kastas hit och dit. Försöker skriva en bok om mitt patetiska liv och det går framåt, men jag kommer aldrig kunna avsluta boken. För livet fortsätter med sina jävla utmaningar…Aldrig vila..

I morgon är det 2 år

I morgon är det alltså 2 år sedan mitt liv började. Den dagen då jag låg med döende blick medvetslös och visste inte om det själv. Tankarna har snurrat ett par veckor men nu är det bara stillhet inuti. Som ett lugnt och skönt vaccum där jag kan höra pulsen slå jämna slag och känna blodet pumpas runt. En SÅDAN stillhet och den är väldigt skön. Jag LEVER och det är allt som spelar någon roll. 💕

Skuldkänslor och kristankar

På Tisdag är det 2 år sedan den där dagen när jag fick ett brutalt uppvaknande. Låg medvetslös i sängen med döende blick, en blick som var bortom lidande och smärta. Ramlade ur sängen och gled in i medvetslöshet efter att ha blivit tillsagd att ambulans var på väg. När Ambulanspersonalen kom så hade jag ingen puls på 2 ställen och var döende. Det sista jag minns är att jag hade plattor på bröstet i ambulansen om de skulle behöva återuppliva mig, och den killen som satt bredvid mig frågade om jag “var med”, jag mumlade något och gled in i medvetslöshet igen.

Allvarlighetsgraden var 5/5 när SOS slog in uppgifter i datorn och en färd på 15 km tog 10 min. Vaknade upp 8 dagar senare på centralvårdsintensiven på Karolinska och såg en anhörigs ansikte och visste att jag hade varit illa ute. Dagarna var långa efter det med sinnessjuka hallucinationer och de vidrigaste mardrömmar man kan få. Fick paranoia varje gång sköterskor skulle spruta in medicin i min venport i halsen, jag trodde på fullt allvar att de ville mörda mig för att de var trötta på mig.

Efter cirka 3 veckor bröt jag ihop, jag bad om att få slippa ligga på intensiven och bli uppflyttad till en vanlig medicinsk avdelning för att slippa alla slangar som totalt vägde cirka 2 kg, kände mig utelämnad. Uppe på avdelningen fick jag ett bra och ett dåligt besked. Tumören mellan lungorna hade minskat 1 centimeter av kemobehandling och var nu BARA 5,2X 2,5 centimeter stor, den dåliga nyheten var att jag hade en 30 centimeter stor varböld i magen som de var tvungna att dränera i vaket tillstånd men det skulle gå så lätt…Tog 1 timme av fruktansvärda smärtor och skrik innan läkaren gav upp för han inte fick sönder bölden så den kunde dräneras. Samma procedur dagen efter och först då lyckades de.

Mitt bästa minne av avdelningen är när min syster kom upp och hon satte sig i fotöljen vid sängänden och satte upp sina brunbrända fötter på kanten och så lyssnade vi på gamla favoriter och var bara tysta medan hon grät och jag försökte hålla tårarna tillbaka. Vissa stunder behöver man inte prata, räcker med att min älskade tvilling satt där medan vi tittade ut på den blå himlen och bara fanns i Nuet. Jag VET hur dåligt hon mådde och jag mådde dåligt för att hon led över att se sin tvillingbror fruktansvärt dålig.

Fick även besök på intensiven självklart av de 2 finaste vännerna man kan ha. Fick en liten pingvin, ett mjukisdjur med en pälsluva på och Pingu som jag döpte honom till var min stora trygghet i allt kaos. Jag hade råkat ut för muskelatrofi då jag var sängliggande och då jag inte hittade min älskade Pingu så fick jag panik. Inga larm fanns vid min säng på intensiven och jag kunde inte lyfta armarna så jag fick knacka på sängkanten tills sköterskorna hörde mig. Pingu låg precis utom räckhåll för mina fingrar och efter det bädda jag ner honom bredvid mig. Tänk att en stenhård 35åring behöver en mjuk pingvin brevid sig.

Inför min stomioperation så var han med ännu 1 gång och narkospersonalen lovade att ta hand om honom. Vid uppvaket 13 timmar senare så fanns han där med en remsa på ryggen där det stod vem han tillhörde och vilken avdelning. För MIG var det som att hitta en kruka guld vid regnbågens slut. Efter 20 timmar operation sammanlagt och över 250 rör blodprov senare lever jag ett ganska normalt liv. Cancerfri 22 månader nu och nästa kontroll blir September då det blir MASSIV kontroll. Det största som tagit spö är mitt psyke. Tacksamhet till livet och alla som räddade mitt liv blandas med skuldkänslor. Tänk om mina barn hittat mig död i sängen den dagen. Jag hade bara minuter den dagen och ibland kan jag känna att jag som inte varit en bra människa kanske skulle dött istället för oskyldiga barn som dör i cancer osv. Det är en inre kamp. Ska försöka ta mig till karolinska på Tisdag och försöka träffa kirurgerna som räddade mitt liv den där dagen. Jag vet namnet på 1 av dem. Men hur tackar man någon som räddat ens liv??…

Att stå fast vid sina övertygelser och vara fri.

Hela mitt liv har jag ALLTID stått upp för min övertygelse och det har kostat på med både fysisk smärta men även i form av älskade vänner som försvunnit. Men man kan aldrig bli fri om man låter sig kuvas in i ett förtyckande system som vill få alla födda fri individer till mainstreamtänkande döda fiskar som bara flyter med i strömmen utan egen vilja. Gör man det motsatta och står upp för sin övertygelse så sprattlar man som en rovfisk livs levande. Men som det ser ut i dagens samhälle så styrs vi av medias lögner och konsumtion och förslavande. Jag tillhör INTE den sorten som är ett kugge i maskineriet. Jag TÄNKER VARA den som smörjer in maskineriet. Vägrar låta mig kuvas och ligga på dödsbädden och tro att jag var fri. Hellre dö stående med svärdet i hand än stående på knäna och be om nåd.

Ogillar mina defekter

Då jag är väldigt känslostyrd så kan det ibland braka till ordentligt. Ogillar jag någon så snudd på hatar jag personen och kan må fysiskt illa när jag hör talas om den personen. Och tycker jag om någon så kan jag gå i döden för den personen och offra tid och energi till jag nästan svämmar över av kärlek. Ganska jobbigt att det ej finns något mellanläge när det gäller mig. Finns ingen gråzon utan bara extremt vitt eller extremt svart.

Har man mig som vän så finns jag där 24/7 och blir man ovän med mig så får man ingen mer chans. Det har ställt till mycket problem under år men också skapat min närmaste cirkel av vänner då jag klargör ganska fort hur jag funkar. Missförstår folk så är det inte mitt problem.

Gjorde Stockholm idag, total turist

Vilken dag det blev i värmen. Började med att möta upp en av världens skönaste vänner vid Centralen och vandra bort till Hötorget för en latte take away och sen vandra ner mot centralen och ta bussen till Kastellholmen där vi skulle utforska matfestival och bara må bra. En vandring runt hela Kastellholmen började innan vi hittade alla olika bussar med diverse maträtter. Valet föll på en burgare med pulled pork med färska pommes och chilimajonäs som avnjöts vid vattnet på kajen med utsikt över Vasamuséet och det vart mycket skratt.

Sedan tog vi färjan bort till Slussen och vandrade mot Gamla Stan för en glass i hettan och sen vidare till Stadsmissionens Café i Gamla stan där vi slog oss ned på deras uteservering på innergården. Så förbannat skönt att sitta där och bara ta det lugnt. Vi hittade även en undangömd fontän med en vacker staty inne på en gård där jag passade på att svalka av huvudet och ansiktet. Det var fruktansvärt varmt inne i stan, värmen studsar mellan väggarna.

Sedan ned till strömparterren där vi gick in på medeltidsmuseumet och tittade på gamla fynd från medeltiden och fick se medeltidsbåtar och se autentisk bit av Stockholms stadsmur från 100 – talet. Sedan satte vi oss vid strömmen och doppade fötterna och pratade en stund till innan hemfärd. Otroligt trött av värmen vid hemkomst men väldigt lycklig och nöjd över hur dagen blev. Så rogivande för sargat självkänsla och självförtroende.

Total nattsvart ångest

Satt på tåget in mor stan i Fredags för att äta en bit alldeles ensam när helt utan jävla förvarning ångesten från helvetet slog till. Var som en mullrande tsunami av ångest i bröstet och jag började svettas och hjärtklappning. Tårarna brände innanför ögonlocken och jag VET anledningen till att ångesten och massor av extensiella tankar uppkommer.

Snart 2 år sedan jag låg livlös utanför dörren och ambulans var på väg på prio 1 larm vilket menas livshotande tillstånd. Hade ingen puls på 2 olika ställen och hade knappt någon andning. Vaknade upp 8 dygn senare på centralvårdsintensiven på Karolinska och spenderade cirka 3 veckor där samt 3 veckor på medicinsk avdelning. Min kemobehandling skulle gå så lätt enligt läkaren trots att det är en av de tuffaste att genomgå.

Att gå från “hyfsat” levande med metastaserad cancer till att ligga för döden med oviss utgång på intensiven och sedan behandlas vidare på annan avdelning och sedan hem med en otrolig massa tankar är ett grundrecept för ångest, rädsla, frågor om döden osv. Visst har jag på något sätt greppat min situation att mitt liv började på riktigt för 2 år sedan men det finns massor av skuldkänslor och tacksamhetsskuld som jag aldrig kan återgälda.

Jag VET att det inte är meningen att jag ska återgälda att mitt liv räddades den dagen men jag har tagit reda på namnen på kirurgerna som opererade mig den dagen och räddade livet på mig. Funderar på att köpa något fint och besöka dem på 2årsdagen och visa min uppskattning. Men just nu får jag bara leva för stunden 1 dag i taget. Var ute 1 timme i skogen idag och vandrade och det var så förjäkla skönt att bara stanna i Nuet och vara glad för att leva 1 dag till.

Hantera mig själv.

Det skulle kunna vara lättare att skriva positiva saker om andra än mig själv men jag måste ändå försöka älska mig själv. Försöker se min förlust av 1 testikel och dessa operationsärr som syns på magen som gamla krigsminnen, och visst är det så men från att vara nära till att älska sig själv till att sparkas ned i hålet igen känns en aning frustrerande.

Det känns som att meningen med mitt liv var att alla helveten jag gått igenom till slut skulle leda fram till cancern och alla massiva motgångar och sedermera till att bli en del i forskning och utveckling av framtidens läkare. Jag har inget emot att föreläsa om min cancer, jag undrar bara varför det vart som det vart. Det finns naturligtvis inga svar att ge, men så är det iallafall. Jobbigaste känslan är att finna meningen med livet för att sedan halka iväg och dividera och strula med sitt psyke igen. Kanske börjar jag landa ORDENTLIGT efter all stress för jag är ganska trött kroppsligt.

Ljuset kontra mörkret

Inte varit aktiv på länge med bloggen men det har sin orsak i art jag försöker att varje dag fokusera på att leva livet i NUET varje dag. Men stressen finns självklart där iaf även om man inte tänker på det. Befann mig vid stadshuset idag och kände den härliga doften av en salt bris ifrån Mälaren och ville sitta där hela dagen och natten tills nästa gryning vaknar, alldeles ensam skulle jag velat sitta där och se staden vakna och allt börjar om igen. Iallafall alla andras liv där allt rullar på i dess renaste form av egoism och där jakten på tid och status är det viktigaste. DÅ i den stunden, i gränslandet mellan natt och dag skulle jag ställa mig på räcket och vråla ut mitt sommarskrik och berätta hur falsk världen är och sedan kasta mig i vattnet och flyta i vågorna medan tankarna försvinner långt bort från denna plågade kropp.

Ta bort all kroppslig smärta och befrias från demonerna som ingen känner till och som ingen VILL kännas till då den underbara människan skulle förvandlas till en mörk person. En person som är gränslös på alla sätt, en man vars fruktan är ensamheten, samtidigt som det är min ständiga följeslagare. Kanske är allt jag upplevt bara en dröm, kanske är det min lott att gå igenom helvete på helvete och kastas i skärselden för att finna likasinnade människor att hitta sanningen med livet om.

Smärtan som är min fiende är också min allierade och trogne följeslagare. Människor ser det där vänliga ansiktet men ser inte insidan, kaoset mellan gott och ont. Ljuset kontra mörkret. Total frihet kontra total inlåsning och isolation. Skillnaden är hårfin och jakten på inre frid är evig. Kanske sanningen ändå är här,  den sanningen att det inte finns någon inre frid utan enbart små pusselbitar till att hitta verktyget som skapar den skyddande bubblan att inte bli galen.

Det är en lång och väldigt ensam och missförstådd resa där människans ego ställs mot människans goda sidor med kärlek till sina medmänniskor. Någon gång tar allt slut, det finns dock inte tillstymmelse till rädsla, kanske bara en svag längtan till stället där allt bara är TYST istället för kaotiskt.

Kommer skapa ny blogg

Funderar på om jag ska ta och skapa en ny blogg om positivism och inre framgång till glädje istället för att älta i det förflutna och så vidare. Aja kommer vi snart märka.